Vem är jag?

Jag känner inte ens igen mig längre! Alla lärare behandlar mig som ett ufo, vilket ifs inte har ändrats men mamma och pappa blir bara konstigare och konstigare och jag bara tappar mig själv mer och mer! Tänkte på det idag, jag vet fan inte ens vem jag är längre, jag ändras som person hela tiden och jag har säkert förbättrats men jag saknar mitt gamla jag, jag som var pappas lilla flicka, en äkta pojkflicka, som fick ett rus av att köra 55 med moped och att vara ute efter klockan 1 var en helt ny värld! Det ända hon gjorde på helgerna var att åka båt, ring efter båten, skateboard, waveboard, havattenkrig och hoppa studsmatta  medvattenspridaren under var det bästa på sommaren, när man va på landet så gjorde man båtar av frigolit och sedan sjösatte dem på stranden, hon som var lilla barnet för alla, lilla söta flickan med de stora gulliga kinderna som ville bli racerförare när hon blev stor! Var är hon? Hon hade inga bekymmer och älskade och uppskattade varenda liten gåva i livet. Hon kunde knappt vänta på att bli 15 och få ta körkort och när hon blev 16 fick honövningsköra vilket var super coolt att få sitta bakom ratten! Hon älskade sin bästa vän vilket var hennes farmor och tröttnade aldrig på att höra hennes bästis historier, vilket dock har ändrats nu... Jag får mig att känna mig som en främling! 

(Jag har inte tagit mina piller idag. Kanske därför...)

När jag får dig, om jag får dig, kommer jag aldrig att släppa taget.

Vafan?

Har jag typ kommit i något jävla deppmode på senaste tiden, det finns bara 2 saker jag tänker på. Den personen som jag har gillat överdrivet länge och en annan person som jag är dum i huvet som ens funderat på. Så fort jag är ensam så vill jag bara lägga mig under täcket i fosterställning och drömma mig bort. Alla kanske kommer hamnar i samma sak någon gång i livet men vad vet jag? Jag känner mig udda eftersom jag varken ser eller hör något om någon som känt likadant. 

Jag känner mig hopplös och nästan lite oönskad i vissa fall; inte alltid men ibland. Musiken har hjälp mig många gånger men det är fortfarande inget som gör att jag kommer över saker helt. Kanske är det adhd:n som hjälper till med den här jobbiga känslan. 

Vissa personer känner jag borde avgå från att vara människor. Vissa har förstört väldigt mycket och fuckat upp mycket för mig. Där av hopplösheten och de andra. 

Jag känner att jag vill gråta men kan inte.

Jag kanske tycker för synd om mig själv så att jag inte kan gråta.. Sorgligt värre. Jag känner mig som ett "hopeless case", ingen idé att försöka, det är bara att ge upp. Det känns som om jag inte blir hörd eller att folk väljer att inte lyssna för att jag inte är intressant nog eller att jag bara pratar strunt. Nästan som att man pratar med en mytoman, man vet att man ska ta allt med en nypa salt. 

Bryter ihop varje gång jag hör 'I was here' - Beyoncé

Hejsan världen!

Nu ligger jag i min säng och är svintrött! Jag sov hos Joanna i natt och det va en ganska mysig morgon! Igår så hade min bror Sebbe en as najs fekke! Ikväll blir det antingen filmkväll eller grillning sen dra till en kompis. Kommer nog inte vara där så länge, är nog lite för seg för det! Bästa känslan efter en fest och sovit hos en kompis är när man kommer hem och tar en varmdusch och sen lägger sig i sängen! *löööv iiit*

In and out - Hugos lillasyrra *eskede*

Sjukdomen ADHD

Igår fick jag reda på att jag har ADHD. Vilket gör att ganska mycket i mitt liv fallit på plats.
Jag gick alltså en undersökning hos en två psykologer och fick alltså prata två möten med en tjej, hon ställde lite frågor och sånt. Möte nr 3 fick jag göra ett test som involverade röd fyrkant, röd cirkel, blå fyrkant, blå cirkel. Möte nr 4 så satt jag mamma pappa i ett rum med en annan psykolog som frågade lite mer till mamma och pappa hur de har tänk på något och han ställde några frågor. Möte nr 5 har jag inte gjort en. Psykologerna tyckte att de skulle prata med mamma och pappa först och sen boka upp ett annat möte med mig. Mamma och pappa var alltså där igår. Jag ska förmodligen dit på onsdag och få allt förklarat för mig. Jag blev gaaaanska chockad när jag fick reda på det. Jag hittade själv symptomer för ADD via internet men jag förväntade mig inte att det skulle faktiskt vara ADD och sen att det var ADHD var ju bara ännu mer chockerande!
Men det är ganska skönt att äntligen veta vad det är som gör att jag har svårt att koncentrera mig och varför jag är så impulsiv m.m. Nu kommer jag också få mer hjälp med koncentrationen med piller och hjälp av lärare och extralärare. Det känns ganska bra!