Vafan?

Har jag typ kommit i något jävla deppmode på senaste tiden, det finns bara 2 saker jag tänker på. Den personen som jag har gillat överdrivet länge och en annan person som jag är dum i huvet som ens funderat på. Så fort jag är ensam så vill jag bara lägga mig under täcket i fosterställning och drömma mig bort. Alla kanske kommer hamnar i samma sak någon gång i livet men vad vet jag? Jag känner mig udda eftersom jag varken ser eller hör något om någon som känt likadant. 

Jag känner mig hopplös och nästan lite oönskad i vissa fall; inte alltid men ibland. Musiken har hjälp mig många gånger men det är fortfarande inget som gör att jag kommer över saker helt. Kanske är det adhd:n som hjälper till med den här jobbiga känslan. 

Vissa personer känner jag borde avgå från att vara människor. Vissa har förstört väldigt mycket och fuckat upp mycket för mig. Där av hopplösheten och de andra. 

Jag känner att jag vill gråta men kan inte.

Jag kanske tycker för synd om mig själv så att jag inte kan gråta.. Sorgligt värre. Jag känner mig som ett "hopeless case", ingen idé att försöka, det är bara att ge upp. Det känns som om jag inte blir hörd eller att folk väljer att inte lyssna för att jag inte är intressant nog eller att jag bara pratar strunt. Nästan som att man pratar med en mytoman, man vet att man ska ta allt med en nypa salt. 

Bryter ihop varje gång jag hör 'I was here' - Beyoncé